tillbaka

Exploatering vid Björnö Gård påstods vara enda sättet att lösa VA-problem

Värmdö kommuns manipulerande av fakta förde Björnö-ärendet till Regeringen
Kommunledningen i Värmdö använde tystnad och mörkläggning men också, bl.a. genom att utnyttja Långviks samfällighetsförening, spridning av vilseledande information i sitt arbete i hanteringen av planärendet Björnö på Ingarö i Stockholms skärgård. Med syftet att i strid mot gällande bestämmelser genomdriva planen att bygga 150 permanenthus på i huvudsak strandskyddad mark i nära anslutning till ett naturreservat och ett med allmänna kommunikationsmedel tillgängligt havsbad har kommunledningen i Värmdö sålunda aktivt spritt vilseledande information i en utsträckning som närmar sig det medvetna bedrägeriets gräns.

Spädbarnsvård utan vatten
Den officiella hanteringen av planärendet, som sedan sommaren 1992 låg hos Regeringen för slutligt avgörande, inleddes hösten 1989 med att Värmdö kommunfullmäktige med stor majoritet, 34-7 röster, antog ett ramavtal av den 1989-09-13 vars enda syfte enligt fullmäktigehandlingarna var att lösa vatten- och avloppsproblemen i de båda delvis permanentade fritidsområdena Långvik och Klacknäset på Ingarö. I fullmäktigedebatten framfördes muntligt bland annat att vattenproblemen var av den omfattningen att barnfamiljer som bodde i områdena stod helt utan vatten för spädbarnsvård etc samt att andra lösningar än att nyexploatera och låta de nya fastighetsägarna subventionera VA-utbyggnaden var så dyra att dagens fastighetsägare "skulle tvingas gå från hus och hem".

Faktum var emellertid det motsatta. Klacknäset, som med sina omkring 500 fastigheter, är det större av områdena berördes över huvud taget inte av Björnö-planen vad gäller vattenförsörjningen. Vad gäller Långvik med dess omkring 270 fastigheter hade Långviks samfällighetsförening redan i februari 1988 per brev meddelat kommunen att vattenproblemen liksom reningsverksfrågorna till acceptabel kostnad var lösbara i fastighetsägarnas egen regi. Som grund för detta hade föreningen flera samstämmiga konsultutredningar. Av dessa är en i det här sammanhanget av särskilt intresse. En av kommunen sedan flera år använd vattenkonsult hade sålunda för den då nybildade samfällighetsföreningen i en rapport 1987-10-27 redovisat följande bedömning: Med nuvarande information bedöms det aktuella avrinningsområdet vid Långvik vara tillräckligt för att ge den vattenmängd som förbrukas vid full permanentning av Långvik. Långvik var då permanentbebott till omkring 50 %.

Enkla lösningar tystades ner
Samma konsult uttryckte två år senare, men då på kommunens uppdrag, i sin rapport 1989-08-23 en helt annan uppfattning i vattenfrågan: "Med befintlig bebyggelse bedöms i dagsläget viss risk föreligga". Denna rapport, men inte den förra, bifogades fullmäktigehandlingarna rörande ramavtalet. Enligt telefonuppgift från konsulten under 1990 hade hon inte besökt det aktuella området sedan sitt yttrande 1987 och ingen ny områdesspecifik teknisk information hade tillkommit mellan yttrandena.
Med brevet som Långviks samfällighetsförening sänt till kommunen i februari 1988 hände ingenting. I stället lät sig ordföranden i kommunens byggnadsnämnd, som under alla år varit en av Björnöprojektets främsta tillskyndare men som aldrig bott på Ingarö, väljas till ny ordförande i Långviks samfällighetsförening. Som ordförande där medverkade han till att föreningens planer på att öka vattentillgången genom att borra ett nytt hål efter grundvatten sköts upp. I stället skulle ju Långvik som han framförde till medlemmarna ändå få
obegränsat med vatten när (inte om) Björnö-planerna genomfördes. Han medverkade också till att de av flera årsmöten i slutet av 80-talet beslutade utredningarna om alternativa lösningar till VA-frågorna inom området ej genomfördes.
På grund av svår torka sommaren 1989 tvingades föreningen trots detta borra det tidigare planerade borrhålet under 1990 varpå vattentillgången blev tillfredsställande.

Björnö-planens välsignelse överdrevs
Mot bakgrund av den ovan nämnda fullmäktigedebatten inför antagandet av ramavtalet 1989 inlämnades i april 1990 en motion av den 1990-04-09 om att kommunen måtte utreda de verkliga kostnaderna för dagens fastighetsägare att lösa VA-problemen i egen regi. I motionen skrev man bland annat att de i debatten framförda påståendena syntes kraftigt överdrivna.
Hur gjorde då Värmdö kommun med detta? Motionen hänvisades till kommunstyrelsen som inte gjorde någonting. Efter att ha legat på motionen i 3 år föreslog kommunstyrelsen i stället fullmäktigemötet i maj 1993 att hänvisa utredningsuppdraget till fastighetsägarna i Långvik och Klacknäset! Med den mycket knappa majoriteten 20-18 röster blev detta också kommunfullmäktiges beslut.

Enligt Björnö-planen förutsattes att sötvatten till de nya fastigheterna och till Långvik skulle tas från insjön Kulla träsk på Ingarö, ett förfarande som förutsatte Vattendomstolens godkännande. Enligt Vattendomstolens beslut 1990-11-02 medgavs ett genomsnittligt uttag av högst 300 kubikmeter vatten per dygn. Om man fördelar denna vattenmängd lika per fastighet innebar det, eftersom man inte ska blanda grund- och sjövatten, att Långviks 270 tomter om Björnö-planen genomfördes skulle få 192 kubikmeter per dygn.
Inte heller sedan det vid provmätning i augusti 1992 konstaterades att det dåvarande grundvattensystemet i Långvik gav 195-230 kubikmeter per dygn, alltså mer än Björnö-planen, fann byggnadsnämndens och samfällighetsföreningens ordförande det lämpligt att modifiera sitt påstående att Björnö-planen skulle komma att ge Långviksborna obegränsat med vatten och en slutlig lösning av vattenfrågorna.
Verkligheten i vattenfrågan var i stället den att både fastighetsägarna i Klacknäset och Långvik såväl om Björnö-projektet genomförts som med dåvarande grundvattensystem måste fortsätta att avstå från bevattning av gräsmattor och liknande för att vattnet ska räcka. Situationen är för övrigt ungefär densamma på de flesta håll i skärgården.

Mer pengar till kommunens då stora överskott
Temperaturen på Björnö-debatten i kommunen steg under hösten 1991 inför antagandet av detaljplanen för Björnö eftersom det framkom att socialdemokraterna, bland annat efter en enkät bland de permanentboende på Ingarö, avsåg att vända sig emot Björnö-planen. I oktober 1991 presenterade därför kommunledningen det så kallade infrastrukturella paketet. Enligt "paketet" skulle kommunen, om fullmäktige med 75 % majoritet dels antog detaljplanen för Björnö på Ingarö och dels godkände ett nytt ramavtal för omkring 230 nya tomter i området Svarta Backen på Värmdölandet från exploatören erhålla ett kontant bidrag på 15 miljoner kronor. Pengarna var öronmärkta för den nu sedan länge genomförda utbyggnaden av det kommunala VA-nätet via Skeppsdalström på Värmdölandet till Hemmesta reningsverk. Genom att socialdemokraterna inte svalde detta lockbete blev det ingenting av med paketet. Ändå antogs detaljplanen för Björnö på grund av "paket"-upplägget av fullmäktige 1991-12-18 med röstsiffrorna 24-17.
Härefter lovade bolaget att stå för de 15 miljonerna om bara båda exploateringarna godkändes av kommunen med enkel majoritet. I ett avtal med de omkring 160 fastighetsägarna i Skeppsdalsström beslöt fullmäktige i februari 1992 att om kommunen enligt ovan fick sina 15 miljoner skulle den kommunala anslutningsavgiften för Skeppsdalsströmsborna reduceras med sammanlagt omkring 7 miljoner kronor. Kommunens "vinst" skulle alltså stanna på 8 miljoner en summa som i Värmdö kommuns fall måste betecknas som måttlig eftersom kommunen på den tiden under flera år redovisat betydligt större överskott. Fullmäktiges beslut om detaljplanen för Björnö överklagades av enskilda fastighetsägare på Ingarö till Länsstyrelsen, som i juni 1992 beslöt att ej godkänna detaljplanen eftersom denna stod i strid med strandskyddsbestämmelserna och kommunens särskilda skäl för undantag inte befanns tillräckligt starka. Länsstyrelsens beslut överklagades i sin tur av Värmdö kommun till Regeringen.

På Långviks Samfällighetsförenings årsmöte 1992-03-28 beslöts på förslag från en enskild medlem att än en gång utreda kostnaden för föreningen att i egen regi slutgiltigt lösa VA-frågorna. En arbetsgrupp med uppgiften att på ett möte under hösten 92 presentera en skriftlig utredning tillsattes - denna gång direkt av årsmötet. Samtidigt som det i arbetsgruppen, som bland andra bestod av 3 styrelseledamöter, redan framkommit att vattentillgången var god och att billiga och goda lösningar av VA-frågorna fanns sände samfällighetsföreningens styrelse 1992-08-12 ut ett brev till samtliga fastighetsägare där man påstod att eventuella egna VA-lösningar skulle bli minst 10 miljoner dyrare än Björnö-planens VA-lösningar, hotade samtliga fastighetsägare att om de ifrågasatte exploateringsplanerna skulle de kunna bli enskilt ansvariga för dessa merkostnader och pekade ut en av medlemmarna som ansvarig för att Björnö-planerna fördröjts.

Jävig aktiv i opinionsbildningen
1992-08-27 kom en kallelse och ett brev på 4 sidor från kommunstyrelsens ordförande till samtliga fastighetsägare i Långvik och Klacknäset där hon bl.a. påstod att sanitär olägenhet rådde beträffande områdenas gemensamma reningsverk och att Björnö-projektet var den enda lösningen om inte kommunen skulle tvingas gå in och debitera var och en av fastighetsägarna kommunal anslutningsavgift. I sammanhanget hävdade hon vidare felaktigt att om fastighetsägarna önskade bilda en samfällighetsförening för att själva ta hand om reningsverket skulle detta omöjliggöras om en enda fastighetsägare motsatte sig det. Beträffande den kommunala anslutningsavgiften hävdade hon också felaktigt att den måste utgå enligt full taxa oberoende av faktiska anläggningskostnader, redan nedlagda kostnader etc. Mot denna bakgrund kallade hon till ett "informationsmöte" där hon aviserade att fastighetsägarnas inställning till Björnöprojektet skulle utrönas.

En av fastighetsägarna påpekade i en omfattande insändare att fastighetsägarnas uppfattning om Björnö-projektet naturligtvis berodde på projektets konsekvenser jämfört med alternativa lösningar och att eftersom samfällighetsföreningens utredning snart skulle ge svar på just dessa frågor borde det så kallade informationsmötet skjutas upp tills utredningen presenterats om någon månad. Kommunen lät sig emellertid inte påverka utan genomförde mötet och gick till och med så långt att när en av fastighetsägarna bad att få presentera de siffror som redan kommit fram från samfällighetsföreningens utredning om befintlig vattenmängd avbröts han med det häpnadsväckande påståendet att vattenfrågorna fick fastighetsägarna diskutera i samfällighetsföreningen - nu var det Björnö-projektet det gällde. En fastighetsägare som på mötet berättade att han kontrollerat påståendet att sanitär olägenhet rådde i reningsverket med kommunens miljö- och hälsoskyddschef och att denne uppgivit att ingen sanitär olägenhet råder avspisades av kommunen med påståendet att uppgiften om sanitär olägenhet härrörde från Länsstyrelsen.

Kommunstyrelsens ordförande bodde på den tiden i Skeppsdalsströmsområdet, alltså det område som skulle få reducerad anslutningsavgift om det ovan nämnda "paketet" antogs. Liksom övriga fastighetsägare i det området, som alltså inte ligger på Ingarö men väl i Värmdö kommun, skulle KS's ordförande privat på detta sätt spara 35-40000 kronor. På grund av den uppenbara jävssituationen valde hon att sedan "paketet" tillkom inte delta i förhandlingar och beslut i ärendet i kommunstyrelse och fullmäktige. Trots detta såg hon sig alltså oförhindrad att skriva brevet till de 770 fastighetsägarna på Ingarö och att också muntligt upprepa de olika felaktiga och vilseledande påståendena på det så kallade informationsmötet.
På en fastighetsägares förfrågan hos Länsstyrelsen omedelbart efter informationsmötet uppgav Länsstyrelsen att sanitär olägenhet enligt deras bedömning inte rådde. Ett par veckor efter "informationsmötet" sände KS's ordförande ut protokollet från mötet tillsammans med en uppmaning till fastighetsägarna att skriftligt svara på frågan om man var för eller emot exploateringen av Björnö. För säkerhets skull upprepades i protokollet kommunens felaktiga påståenden så som de framförts på mötet; t.ex. att Länsstyrelsen genom föreläggande krävt att reningsverket byggdes ut.

Sakfrågor besvarades med personangrepp
I en interpellation till kommunstyrelsens ordförande till fullmäktige den 1992-09-30 påpekades att enligt Länsstyrelsen rådde ingen sanitär olägenhet och frågades bl.a. vilka belägg hon hade för sitt påstående om motsatsen. I den efterföljande fullmäktigedebatten, som lokaltidningen rubricerade 1992-10-06 "Björnödebatt blev rena pajkastningen" vägrade KS's ordförande att svara på frågorna förebärande följande skäl till interpellanten "Du är det dummaste jag vet". I debatten framträdde däremot byggnadsnämndens ordförande som berättade att Långviks samfällighetsförenings utredning funnit att flera långt billigare alternativa VA-lösningar fanns och att kommunal anslutning av Långvik och Klacknäset därför inte var aktuellt. Därefter tycktes han emellertid, som vi ska se nedan, totalt ha glömt detta.
För att slutgiltigt kunna tillbakavisa kommunens påstående om Länsstyrelsens föreläggande om reningsverket begärde en fastighetsägare per brev att Länsstyrelsen skriftligt förklarade situationen. I sitt svar av den 1992-10-28 skrev Länsstyrelsen sålunda följande: "Länsstyrelsen har hittills inte haft anledning att planera särskilda åtgärder beträffande reningsverket för det fall Björnö-planen ej kommer till stånd".

Kommunen försökte vilseleda Regeringen
1992-11-27 sände Värmdö kommun in sina skäl för överklagandet av Länsstyrelsens beslut beträffande detaljplanen till Regeringen. I sin inlaga anförde kommunen i huvudsak tre skäl. Dels att VA-kostnaderna för fastighetsägarna i Långvik och Klacknäset annars skulle bli för höga, dels att underlaget för utbyggnad av bl.a. daghem annars skulle vara för litet på denna del av Ingarö och dels att den närmaste grannen, Skärgårdsstiftelsen, godkänt planen.
Beträffande VA-kostnaderna presenterade Långviks samfällighetsförening på ett möte den 1992-10-24 sin utredning som visade att kostnaden för Långviks fastighetsägares om Björnö bebyggs skulle bli 4500 kronor och om Björnö avslogs och befintliga VA-anläggningar byggdes ut skulle kostnaden bli 5300 kronor - alltså en skillnad på 800 kronor per fastighet eller totalt för området 200.000 kronor.
Kommunens argument att underlaget var för litet för utbyggnad av daghem och annan kommunal service var inte korrekt eftersom Ingarö på den tiden sedan flera år tillhört Stockholmsregionens absolut snabbast växande områden och utbyggnad av bland annat barnomsorg pågick kontinuerligt.
När Skärgårdsstiftelsen fick kännedom om kommunens påstående om stiftelsen inställning skrev den 1992-12-10 i brev till kommunen att den visst inte godtagit Björnö-planen utan tvärtom motsatt sig densamma. Efter att kommunen i brev till stiftelsen den 1992-12-14 trots detta framhärdade i att stiftelsen måste anses ha godtagit planen kände sig stiftelsen föranlåten att den 1993-02-24 till Regeringen framföra att man motsatt sig planen.

Styrelsen i Långviks samfällighetsförening och dess ordförande lät sig emellertid inte nöja med att den egna utredningen funnit att de tidigare uppgivna minst 10 miljonerna i merkostnader reducerats till 0,2 miljoner. Trots resultatet av utredningen och trots att föreningsordföranden, dvs byggnadsnämndens ordförande, på föreningens årsmöte i mars 1993 rapporterade att vattentillgången i området liksom under de föregående åren varit tillfredsställande sände styrelsen i stället 1993-04-25 ett brev till samtliga fastighetsägare med en vädjan att fastighetsägarna måtte tillskriva Regeringen och böna för Björnö-planen eftersom annars "Flera av oss måste kanske lämna sina hus av ekonomiska skäl". Efter att också motsvarande förening i Klacknäset uppmanat sina medlemmar att tillskriva Regeringen redovisade Värmdö kommun enkätsvaren på dessa uppmaningar för planministern Görel Thurdin på ett stormigt möte i Gustavsberg 1993-09-01. I Långvik svarade 129 ja, 10 nej och 130 ingenting och i Klacknäset svarade 291 ja, 38 nej och 170 ingenting. Under vintern 1993/94 inkom ytterligare inlagor till Regeringen men inget beslut fattades.

I oktober 1994 avslogs emellertid Björnö-planen av den då nyvalda Regeringen.

När detta skrevs hade mer än 15 år gått sedan alla dessa händelser. Nya brunnar hade anlagts i Långvik. Dessa har av kommunen ansetts ge tillräckligt med vatten för att medge en planändring för permanentbebyggelse. Reningsverket har byggts ut med ytterligare reningssteg och ökad kapacitet. Ett kommunalt daghem har byggts. Allt till kostnader på den nivå som föreningens interna utredningar visat för nu 20 år sedan. Fortfarande finns det dock personer som inte förstått att hotet om kommunal anslutningsavgift var en del i ett politiskt spektakel.
Hur som helst hade säkert stämningen i Långvik blivit trivsammare om inte en handfull personer ägnat så mycket tid och kraft åt att sprida vilseledande påståenden när resultatet ändå blev ett nej till Björnö!